ProZ.com translation contests »
Fourth ProZ.com Translation Contest: "Raising children" » English to Swedish » Entry by Odont.lic. Lilian Sohlstrom-Kaustinen (X)

Source text in English

Translation by Odont.lic. Lilian Sohlstrom-Kaustinen (X) (#1852)

When my wife told me she was pregnant, I got that stomach-churning sensation that hits you on a plunging roller coaster. I was excited, yes, but... oh my God. Parenting was for, well, parents.

So here I stand, bug-eyed and sweating buckets like some poorly-drawn cartoon character, the question marks floating in the air around my head while I try to prepare myself for the complete care and responsibility of another living being besides my cat. I'm responsible for making sure this little human doesn't grow up and turn into a complete monster. If the child turns out a social moron-- my fault. If the babe can't find Luxembourg on the map, blame me for not providing a better education. They'll need therapy, and of course that will be on my head too. So many opportunities for wrong turns!

I remember the day my father sat me down and awkwardly told me about the birds and the bees; it was perhaps the most excruciating and embarrassing half hour of both our lives. I can't do that to another human being.

Maybe I'm getting a little ahead of myself here. I can do this, I say; I'll be a great father. My child will be reared a well-rounded, educated, upstanding citizen of the world, and he or she won't hate me.

And then I imagine the baby, still safe within the confines of my wife's belly, suddenly opening an alarmed eye as the thought enters his or her mind: "What if my dad just can't hack it?
Då min fru berättade för mig att hon var gravid, fick jag den där känslan av att magen var i uppror, den som kommer över dig i en framrusande berg-och dalbana ... Jag var jätteglad,javisst, men..åh herregud. Föräldraskap är ju till för,ja,...föräldrar.

Så nu står jag här, med röda, irriterade ögon och svettas ämbarvis som nån dåligt ritad seriefigur, med frågetecknen snurrandes runt mitt huvud medan jag försöker förbereda mig på den fullständiga omvårdnaden och ansvaret inför en annan levande individ vid sidan om min katt. Jag bär ansvaret för att den här lilla människan inte växer upp och blir ett fullständigt monster.Om barnet visar sig bli ett imbecill social idiot-mitt fel. Om ungen inte kan hitta Luxemburg på kartan, skyll på mig för att jag inte erbjudit bättre undervisning. De kommer att behöva terapi och givetvis kommer jag att få bära hundhuvudet för det också. Så många möjligheter att klanta sig!


Jag minns dagen då min far satte sig ner med mig och tafatt berättade för mig om blommorna och bina; det var troligen den mest pinsamma och mest generande halvtimmen i bägge våras liv.Jag kan bara inte göra detsamma mot en annan människa.

Kanske jag går lite i förväg här nu. Jag kommer att klara det här, jag menar; Jag kommer att bli en superfarsa. Mitt barn kommer att uppfostras till en mångsidig, välutbildad, rakryggad världsmedborgare, och han eller hon kommer inte att hata mig.

Och just då föreställer jag mig att babyn, ännu tryggt omgiven av min frus mage, plötsligt öppnar ett mycket oroat öga då tanken slår honom eller henne:" Tänk om farsan helt enkelt inte pallar?"